the mastermind of mankind.
Idag är jag ensam hemma, och förutom att pliktskyldigt ha glidit runt i skolan så har jag även:
- Gått in de högklackade dojorna som jag investerade inför studenten [inte min starka sida, men inga svarta märken i golvet so far.]
- Skitit i att plugga med ursäkten att jag inte har hittat min List of Things to do [utan den vet jag ju inte vad jag ska göra, right?]
- Läst Sannis brev tusenfaldigt om och skrattat åt det bifogade porträttet [hon har ritat av moí med färgkritor och.. antagligen använt vänsterhanden och samtidigt blundat. ADORABLE.]
- Fortsatt käbblandet [både i mejl och i påhittade konversationer in my miiind.]
- Fått ångest och letat efter min List of Things to do ["did I put it in my pocket? no. too bad."]
- Ätit alldeles, alldeles för mycket [mammas vegolasagne är inte att leka med.]
- Druckit alldeles, alldeles för lite kaffe. [inga kommentarer]
- Gått ut med hunden iförd pyjamas. [JAG iförd pyjamas, hunden naken.]
- Socialat mig extremt lite ["asså ja måste plugga nu, vi höres!"]
- Samtidigt socialat mig alldeles för mycket via internätet. [ursäkt: "nån annan kanske har sett Listan?"]
Summan av kardemumman är alltså att jag lätt kommer kunna sysselsätta mig med meningslösa sysslor efter studenten utan problem, samt att jag borde undvika pluggande resten av mitt liv.
Det är inga svåra uppgifter jag har kvar, det vet jag. Det gäller att få tummen ur röven, och det går inte. Känns omöjligt, känns som att bestiga mount Everest. Känns idiotiskt med tanke på hur många andra som har klarat av samma sak, och mer därtill.
Känns och känns och känns och känns.
Orkar inte vara lat, orkar inte låta bli.
Ivan bidrog med dagens visdomsord:
" Men vaffaen, med tanke på att vi har hållit på med skolan i 12 jävla år, vem kan klandra oss?"
Piss, löv och understående!
Update:
Efter lite mer granskning tror jag att Sannis bild inte alls föreställer mig, utan henne själv med en tankebubbla med mitt namn i. hmm.
- Gått in de högklackade dojorna som jag investerade inför studenten [inte min starka sida, men inga svarta märken i golvet so far.]
- Skitit i att plugga med ursäkten att jag inte har hittat min List of Things to do [utan den vet jag ju inte vad jag ska göra, right?]
- Läst Sannis brev tusenfaldigt om och skrattat åt det bifogade porträttet [hon har ritat av moí med färgkritor och.. antagligen använt vänsterhanden och samtidigt blundat. ADORABLE.]
- Fortsatt käbblandet [både i mejl och i påhittade konversationer in my miiind.]
- Fått ångest och letat efter min List of Things to do ["did I put it in my pocket? no. too bad."]
- Ätit alldeles, alldeles för mycket [mammas vegolasagne är inte att leka med.]
- Druckit alldeles, alldeles för lite kaffe. [inga kommentarer]
- Gått ut med hunden iförd pyjamas. [JAG iförd pyjamas, hunden naken.]
- Socialat mig extremt lite ["asså ja måste plugga nu, vi höres!"]
- Samtidigt socialat mig alldeles för mycket via internätet. [ursäkt: "nån annan kanske har sett Listan?"]
Summan av kardemumman är alltså att jag lätt kommer kunna sysselsätta mig med meningslösa sysslor efter studenten utan problem, samt att jag borde undvika pluggande resten av mitt liv.
Det är inga svåra uppgifter jag har kvar, det vet jag. Det gäller att få tummen ur röven, och det går inte. Känns omöjligt, känns som att bestiga mount Everest. Känns idiotiskt med tanke på hur många andra som har klarat av samma sak, och mer därtill.
Känns och känns och känns och känns.
Orkar inte vara lat, orkar inte låta bli.
Ivan bidrog med dagens visdomsord:
" Men vaffaen, med tanke på att vi har hållit på med skolan i 12 jävla år, vem kan klandra oss?"
Piss, löv och understående!
Update:
Efter lite mer granskning tror jag att Sannis bild inte alls föreställer mig, utan henne själv med en tankebubbla med mitt namn i. hmm.
I'd hate to hate you
AJA.
Så var det igång då. Jag ska försöka bespara er allt ordbajseri, och endast skriva när det känns riktigt nödvändigt. Händerna på Koranen och femton fingrar upp till Gud: bloggen kommer endast fungera kompletterande till min ursköna Bilddagbok. Så det så.
Tanken väcktes ungefär klockan 02:45 inatt då jag vaknade sådär ryckigt av att jag själv gnisslade tänder. "Fy Kittan" tänkte jag då. Har nämligen spenderat 19 år åt att förneka just denna irriterande nattvana.
Det fanns dock andra skäl till mitt underliga Fy-Kittan-vaknande, nämligen det faktum att jag drömde. Har inte kunnat drömma på ett bra tag nu (trodde ett tag att jag var den sexiga, iskalla quinnan i Paprika*. Men bristen på ett flick-sexigt alter-ego fick mig att tvivla), men just inatt drömde ja så aktivt att tiden bara flyger, nivet. Nackspärren hade avtagit.
Minns inte vem som sa det, men sant är det: "Det finns inget tråkigare än folk som redovisar sina drömmar." Så jag ska bespara er det, men det var dock en mardröm, så mycket kan jag säga. och efter att ha utövat min hobbypsykologi (som inte har det minsta med symbolism att göra) så kom jag fram till slutsatsen med drömmen:
Jag hade rätt som sa upp mig från jobb#1, då det tog upp alldeles för mycket av min begränsade tankekapacitet.
Vilket jag redan visste.. Igår på jobb#2 kände jag mig mer fokuserad och modig, och i skuggan av supersociala Jonas vågade jag gå fram och hälsa på Wolverine! PROGRESS. "mrs. Wolverine" ...mm-mhm... Nästan så att jag vill rista in det på nån björkstam här i närheten.
Nu ska jag satsa hårdast på EDB, Lugna Gatan, Landet & Alcatraz, det får gå före partey.
ANYWHOO-oo. Den andra grejen som jag då inatt planerade ta upp var väl mest riktat till en specifik person, och hur bra det än skulle kännas att spy ut ALLTING på denna ännu extremt ostajlade dagbok så tror jag att jag ger mig in i käbblandet fejs-2-fejs. När jag känner för det.
*nej, jag är inte lika hi-tech som Mysch, så jag länkar såhär i efterhand:
http://www.imdb.com/title/tt0851578/
Nu vart det stressigt här i Iris-landet.
Tack o hej, tartexpastej!
Så var det igång då. Jag ska försöka bespara er allt ordbajseri, och endast skriva när det känns riktigt nödvändigt. Händerna på Koranen och femton fingrar upp till Gud: bloggen kommer endast fungera kompletterande till min ursköna Bilddagbok. Så det så.
Tanken väcktes ungefär klockan 02:45 inatt då jag vaknade sådär ryckigt av att jag själv gnisslade tänder. "Fy Kittan" tänkte jag då. Har nämligen spenderat 19 år åt att förneka just denna irriterande nattvana.
Det fanns dock andra skäl till mitt underliga Fy-Kittan-vaknande, nämligen det faktum att jag drömde. Har inte kunnat drömma på ett bra tag nu (trodde ett tag att jag var den sexiga, iskalla quinnan i Paprika*. Men bristen på ett flick-sexigt alter-ego fick mig att tvivla), men just inatt drömde ja så aktivt att tiden bara flyger, nivet. Nackspärren hade avtagit.
Minns inte vem som sa det, men sant är det: "Det finns inget tråkigare än folk som redovisar sina drömmar." Så jag ska bespara er det, men det var dock en mardröm, så mycket kan jag säga. och efter att ha utövat min hobbypsykologi (som inte har det minsta med symbolism att göra) så kom jag fram till slutsatsen med drömmen:
Jag hade rätt som sa upp mig från jobb#1, då det tog upp alldeles för mycket av min begränsade tankekapacitet.
Vilket jag redan visste.. Igår på jobb#2 kände jag mig mer fokuserad och modig, och i skuggan av supersociala Jonas vågade jag gå fram och hälsa på Wolverine! PROGRESS. "mrs. Wolverine" ...mm-mhm... Nästan så att jag vill rista in det på nån björkstam här i närheten.
Nu ska jag satsa hårdast på EDB, Lugna Gatan, Landet & Alcatraz, det får gå före partey.
ANYWHOO-oo. Den andra grejen som jag då inatt planerade ta upp var väl mest riktat till en specifik person, och hur bra det än skulle kännas att spy ut ALLTING på denna ännu extremt ostajlade dagbok så tror jag att jag ger mig in i käbblandet fejs-2-fejs. När jag känner för det.
*nej, jag är inte lika hi-tech som Mysch, så jag länkar såhär i efterhand:
http://www.imdb.com/title/tt0851578/
Nu vart det stressigt här i Iris-landet.
Tack o hej, tartexpastej!
