fykittan

Idag är jag ensam hemma, och förutom att pliktskyldigt ha glidit runt i skolan så har jag även:
- Gått in de högklackade dojorna som jag investerade inför studenten [inte min starka sida, men inga svarta märken i golvet so far.]
- Skitit i att plugga med ursäkten att jag inte har hittat min List of Things to do [utan den vet jag ju inte vad jag ska göra, right?]
- Läst Sannis brev tusenfaldigt om och skrattat åt det bifogade porträttet [hon har ritat av moí med färgkritor och.. antagligen använt vänsterhanden och samtidigt blundat. ADORABLE.]
- Fortsatt käbblandet [både i mejl och i påhittade konversationer in my miiind.]
- Fått ångest och letat efter min List of Things to do ["did I put it in my pocket? no. too bad."]
- Ätit alldeles, alldeles för mycket [mammas vegolasagne är inte att leka med.]
- Druckit alldeles, alldeles för lite kaffe. [inga kommentarer]
- Gått ut med hunden iförd pyjamas. [JAG iförd pyjamas, hunden naken.]
- Socialat mig extremt lite ["asså ja måste plugga nu, vi höres!"]
- Samtidigt socialat mig alldeles för mycket via internätet. [ursäkt: "nån annan kanske har sett Listan?"]

Summan av kardemumman är alltså att jag lätt kommer kunna sysselsätta mig med meningslösa sysslor efter studenten utan problem, samt att jag borde undvika pluggande resten av mitt liv.
Det är inga svåra uppgifter jag har kvar, det vet jag. Det gäller att få tummen ur röven, och det går inte. Känns omöjligt, känns som att bestiga mount Everest. Känns idiotiskt med tanke på hur många andra som har klarat av samma sak, och mer därtill.
Känns och känns och känns och känns.
Orkar inte vara lat, orkar inte låta bli.

Ivan bidrog med dagens visdomsord:
" Men vaffaen, med tanke på att vi har hållit på med skolan i 12 jävla år, vem kan klandra oss?"

Piss, löv och understående!

Update:
Efter lite mer granskning tror jag att Sannis bild inte alls föreställer mig, utan henne själv med en tankebubbla med mitt namn i. hmm.